Den så kallade språkmuren

Imorgon åker vi till Helsingfors för att fixa lite grejer, köpa lite nödvändigheter (typ kaffefilter), hänga med folk och för att det är så nära så att vi kan. Är så glad över att det blev just Sankt Petersburg vi flyttade till, ett spännande ställe med en för mig helt ny kultur, samtidigt som man åker hem på ynka tre och en halv timme, centrum till centrum och utan allt jox som flygresor innebär.

Den största utmaningen i min vardag här är språket. På restauranger i stan går engelska bra, många unga man möter talar i alla fall lite grann, men sedan när man möts av en språkmur i något sammanhang så är den så total. Jag hade ett läkarbesök här om dagen, och vi gick inte direkt från klarhet till klarhet.

I ett försök till lite lördagselegans tog jag på mig örhängen vilket inte händer så ofta, och min ena öronsnibb reagerade med stor ilska över den fräcka behandlingen. När snibbfan två dagar senare körde betydligt mera dramatisk färg och storlek än normalt och betedde sig allmänt otrevligt bedömde jag att det var dags för ett läkarbesök för att ta reda på om mina dagar var räknade. Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta, ni vet.

Man kan säga som så att min ryska inte tog mig så långt under det läkarbesöket. Först gick snacket på engelska men sedan skickades jag vidare och det blev klurigare att hänga med. Kanske, kanske engelska? Nå nää, svarade doktor nummer två, och höll en längre medicinsk utläggning för mig på ryska. Koncentrerade mig till fullo, men eftersom han varken frågade mig vad jag hette, var i butiken han kan hitta morot, äpple och kål eller om det fick lov att vara en pirog (eller annat vi övat på) förstod jag egentligen inte någonting. Jo, två ord uppfattade jag, trauma och operation. Lyckligtvis var det knappast så mycket snack om amputering som jag inbillade mig. Hälsovårdspersonalen tittade nog snarast så bekymrat på mig för att jag var en stackare utan kunskaper i det stora språket, än för att jag snart skulle bli av med ett halvt öra. Efter lite fix och trix gick jag nämligen hem med alla kroppsdelar i behåll.

Vad lär vi oss av detta, tja, att det är väldigt trevligt med vård på sitt eget språk, särskilt om man drabbas av något riktigt jobbigt (obs syftar ej på mitt lilla öra). Och att jag behöver sluta fuska med läxläsandet om det ska bli någon flytande ryska på tre år.

2 Comments, RSS

  1. Heidi 30 augusti, 2017 @ 14:41

    Hej Linda! Jatteroligt att lasa om era aventyr i Ryssland och se alla fina bilder! Skont faktiskt att det ar sa latt att aka hem ocksa nu och da. Hoppas det lilla orat ar bra nu! puss av Heipu <3

    • Linda 5 september, 2017 @ 12:27

      Heipu! Vad kul att höra! Vi hörs någon dag, vill veta allt om hur du mår. Puss! (segt svar eftersom jag inte lyckades logga in med mobilen)

Comments are closed.