Med betoning på sakta, eftersom Albin ännu har ganska korta ben. Och gärna kör stilen ett steg framåt, två steg tillbaka. Men han är mycket bestämd, och är det promenad så sitter man inte i en lame vagn, det fick hela Sankt Petersburg höra.

Vi mötte upp familjens diplomat utanför Finlandsinstitutet. Där planerar jag bilda mig under hösten, programmet finns inte ännu på nätet men lär vara späckat i och med att det är jubileumsår.

Kände av ett litet kaffesug och hittade i nästa sekund en mobil kaffebar. I vart och vartannat hörn hittar man en pyttekiosk eller en lucka i väggen som säljer kaffe. Mycket praktiskt om kaffepaniken är stor och varje tröskel är ens fiende (kanske skuffar man på en osmidig barnvagn). Gott kaffe på varje ställe hittills dessutom!

Vårt mål för gårdagens kvällspromenad var Isakskatedralen. Det är stadens största kyrka och världens fjärde högsta kupolbyggnad.  Hela den flotta skapelsen bärs upp av 48 pelare i finsk granit.

Man kan klättra upp till en utsiktsbalkong vid kupolen, och Albin hade säkert gladeligen antagit utmaningen om 300 sneda trappsteg, men den karamellen bjöd vi honom inte på.

Istället försökte han ta ett dopp i en närliggande fontän, men det blev också nej. Tråk-föräldrar.

En gräsmatta stor som halva Helsingfors fick hans små ben istället till sitt förfogande, och det var en hit.

På vägen hem passerade vi Dom Knigi i Singerhuset och köpte en rysk barnbok som har lämpligt få ord för min hjärna som ännu värmer upp med det kyrilliska alfabetet. Kommer precis ihåg känslan av hur det var att lära sig att läsa när jag l-å-n-g-s-a-m-t stavar mig fram.

Sedan korsade vi Griboyedovakanalen, gick en bit längs med Fontankafloden, och vek in på Pestelya. Tumme upp för den hemvägen!

Read more

För en vecka sedan packade vi våra kappsäckar, vinkade hejdå och tog tåget österut.

Att vi ser så euforiska ut beror nog på förvåningen att vi är på stationen i god tid och alltså högst antagligen kommer att kunna gå på tåget helt lugnt och sansat och inte så där svettigt och panikartat i sista sekund (som kanske också hänt) och dessutom med packade kappsäckar, påklädda, matade och med pass och visum i behåll. Och så kändes det skönt att äntligen vara på g efter ett halvår av planering och fundering.

Tågresan gick som en dans, Albinski sa godnatt och sov snällt en stor del av resan. Jag levde drömmen och satt med min bok (Elena Ferrante <3 ) i en nästan tom tågvagn när vi swishade förbi spännande finska kulturlandskap (gran, gran, gran, gäsp).

Tre och en halv timme senare var vi framme i vår nya hemstad. Vi var här några dagar i maj tidigare i år så staden kändes bekant och välkomnande. Albin tyckte vår nya lägenhet var ungefär det bästa han upplevt i sitt lilla liv och sprang runt mellan de tomma rummen och tjöt av glädje. Sedan gick vi ut och promenerade i Tauriska parken och köpte glass av en barsk dam i glassuniform. Det blir bra det här!

 

Read more