Privjet! Tillbaka i ett mycket snöigt Petersburg efter en vecka under kanarisk sol. Eftersom folks semesterbilder ju som känt är alldeles olidligt spännande att få ta del av, och ingen möjlighet till att ordna diabildsafton med tema ”kanarisk vecka” finns, så ska jag bjuda på några bilder här. Vi var i Arguineguin på Gran Canaria, och det var ett jättelämpligt ställe för vårt sällskap som bestod av Albinowski, hans mormor och moss (A:s tolkning av ordet mofa <3) och så jag då. Pappan i familjen fick nöja sig med några dagar i Moskva istället, så honom var det kanske lite synd om.

Min kalv på grönbete.

Not so pjåkigt att sitta och titta på solen som gick ner i Atlanten varje kväll.

Här hänger jag och Kugge i solnedgången. Vilken härlig bok att ha med på semestern. Heja Kugge!

Det bästa var att valpen fick plaska av sig i poolen. Vilken lycka! Krävde dock minst sagt ständig övervakning.

Halvglada miner när den minsta fiskats opp mot sin vilja.

Sand mellan tårna.

Arguineguin är en pytteliten stad på öns sydspets med en hamn full av fiskebåtar. Vattenpölarna på bilden beror på de första regnen på ön på några år. Eftersom man inte ska tjuras över regnskurar så höll vi med den kanariska mannnen på torget som förklarade att regnet är miket bra för Gran Canaria.

Och varje dag fick man dra på sig solhatten för det.

Så börjar man ju gärna sin morgon. Alltså det är ju ganska mycket begärt men en solig strand för lite yoga och spring på morgnarna säger jag jatack till.

Mitt sällskap på morgonprommen.

Och på kvällsprommen.

Och på resan i allmänhet.

En härlig vecka hade vi. Arguineguin passar när man vill ha ett lugnt ställe och gillar sol och hav och en och annan promenad. Vill man uppleva det stora äventyret gör nog mängden norska pensionärer att man känner att man inte hamnat helt rätt. Men med kaoskanin är en knappt sextimmars flygresa och sedan barnvänliga spanjorer och ett härligt hav just vad man blir glad av.

Glada är vi iof sig här i den snöiga ryska staden också, lite oroliga dock att få en istapp eller balkong i huvudet. Hu så oläckert. Inte bara en hysterisk tanke hos en småbarnsmamma utan tydligen är balkongerna här inte alltid i sådant skick att det är tillåtet att använda dem, och då kan ju snö vara en ovälkommen extra tyngd. Nåja, nu ska jag sluta skrämmas och fortsätta läsa min bok, hej!

Det finns vanligen inget fnasigare och blekare än ens fejje i medlet av januari. Men jag tror jag har hittat något så fantastiskt som en produkt som faktiskt hjälper mot allmänt jobbig, vintrig hud. Trots att rysk vinter bjuder på väldigt lite D-vitamin och betydligt mera snåla vindpustar rakt i trynet, så har jag inte haft den där torra, svidande, röd-bleka känslan sedan jul. Och det nya sedan jul är Lumenes Sisu Urban Hydrating Serum. Man hör ju redan på namnet att serumet behövs när januari nyper en i kinden. Morgon och kväll i några veckor, och jag känner faktist att det gett resultat, huden är liksom mjuk och snäll. Serumet är menat för att ge fukt och skydda mot storstadens föroreningar, och det kommer väl till pass i denna avgasiga storstad. Se detta som dagens tips från er ryska skönhetsblogg.

Över till matbloggen, hej! Jag har följt med Linns vegoari, och när jag tänker efter inser jag att vi också kört vegetariskt här de senaste veckorna. Eller till stor del också de senaste månaderna, jag är lite skeptiskt inställd till rysk köttproduktion så det har liksom blivit så att vi inte tillagar något kött hemma. Istället blir det mycket belugalinser (känns passande här), kikärter och ägg. De senaste dagarna har Fried Rice stått på menyn, lunch som middag. Kanske det godaste som finns? Så här: koka massvis med ris, så mycket att det finns några slevar att steka i många dagar när hungern slår till. I med lite gurkmeja för extra färgeffekt. Ha färdigt tvagade grönsaker i kylskåpet för ytterligare sänkta middagströsklar. Hacka sedan det som känns rätt i stunden, alternativt det man hinner medan familjen piper efter mat. Lök, vitlök, zucchini, morot, kinakål, röd&vitkål, blomkål. Kanske hittar man en öppnad burk majs eller en påse ärter i frysen. Fräs och gör plats i mitten för några ägg som får stelna lite innan de blandas med och får bli helt klara. Krydda med soja, lime, chili och olika asiatiska såser och sist men inte minst koriander <3. Alla jublar.

I övrigt gillar jag de kalla och klara vinterdagarna vi haft på sistone, det ger så mycket mer energi än duggregn. Har börjat med en ny verbform i ryskan och min ryskalärare sa att det här är det svåraste i språket, men jag tyckte vi förr också varit inne på att nu först blir det knepigt. Albinski och jag hänger i stadens parker och igår träffade vi taxen Pushkin och det var ett ganska sött möte när valparna hälsade på varandra. Och på tal om min valp ska jag nu återgå till att bygga torn, det verkar vara mycket brådskande. Nästa gång rapport från Mariinskij!

Inget krispigt pastelligt tulpaninlägg här inte, utan det är fortsatt jullovskänsla i denna stad. Igår var det ortodox jul, men det märkte man i och för sig inte av så mycket, förutom att det var mycket folk vid kyrkan utanför oss och dessutom var det fullt med folk på stan.

På lördagen skulle jag skriva att snömängden här är ganska långt den samma nu som i augusti när vi flyttade hit, men se där, den ryska julen visste att ett lager snö alltid är en stämningshöjare och passligt nog vaknade vi till en vit stad igår.

Paltade på oss kläder i mängder och gick ut för att rasta av den lille. Som i och för sig knappt kan röra sig i sin bylsiga outfit. Härligt nog ska barnet och jag till varmare breddgrader i slutet på januari för en vecka. Åh att gå ut utan att först klä på sig i en halv timme.

Hängde i vintriga lekparker och gick över vintriga torg.

Och sedan behövde vi tina upp och hittade den här mysiga restaurangen, счастье.

Mörkret föll och vi vandrade hem längs med Nevskij prospekt. Gillar tänket med att är det mörkt så lyser man upp allt vad man kan.

På lördagen var vi som veckoslutstraditionen bjuder på Novaja Gollandia. Åt lunch, gick på julmarknad och tittade på skridskoåkare.

Här har jag inhandlat en grillad urgröpt nutellafylld bulle. Står högt i kurs för det godaste man kan inmundiga en kall vinterdag.

Eller på delad första plats med glühwein då.

Nyårsafton för en vecka sedan blev förresten till ett himla skoj kalas. En lekträff blev till spontan nyårsfest, och eftersom några av gästerna var från Jakutien, långt borta i nordöstra Ryssland, skålade vi in nyåret redan klockan sex för första gången. Strax innan tolvslaget var det dags för presidentens traditionella nyårstal på tv och sedan var det nyårsskål. Våra gäster skulle vidare ut i nyårsnatten och gick klockan två. Den riktiga fyrverkerishowen var först tre på natten så den fick klara sig utan oss i publiken i år eftersom lille Albinski, som tappert försökt delta i nästan hela nyårsfesten, äntligen sussade sött i sin säng.

Och nyårslöften då? Tja, ska fortsätta kämpa på med ryskan och dessutom klassikern träna mera eftersom jag stup i kvarten möts av citatet ”you are as old as your spine is flexible” och det får mig att känna mig som en glad pensionär på 87 höstar. Dessutom ska jag fundera på att åtgärda mina klädhögar för husfridens skull.

Nu ska vi ut i solen, ska se om jag kan hitta en pulka i någon butik, tror det skulle bli succé. Hej!

Vi är tillbaka på rysk mark efter ett långt jullov i Helsingfors, och kul nog är det först nu festligheterna börjar här. Nyår är årets största fest i Ryssland, eftersom man inte firade religiösa högtider under Sovjettiden och nyåret istället fick ta över. Så julgubben, som kalllar sig Fader Frost när han delar ut julklappar här, kommer på nyår och ofta har han med sitt barnbarn Snöflickan för att hjälpa till. Vill man fira jul så görs det den 7 januari eftersom den ryskortodoxa kyrkan följer den julianska kalendern, men det handlar mera om julkyrka för de redan frälsta.

Men hur var julen den 24.12 då? Mys, tackar som frågar! Och kolla kolla, en solig julafton var det till och med. Vi tog en icketraditionsenlig promenad till centrum och hittade till och med en pyttedel av julmarknaden som hade öppet.

Typ alla som promenerade omkring i Helsingfors var turister och det var sannerligen ingen usel sida staden visade sig ifrån.

Sedan firades det jul på Drumsö hos mina föräldrar i dagarna tre. Albin fick både en och annan julklapp kan man säga. Och jag med, plus god mat i mängder. Älskar jul.

På juldagen tog vi en promme för att kunna fortsätta äta praliner i vågrätt ställning ett tag till med ny energi. Skärgård runt hörnet är aldrig fy skam.

Räven visste sin plats i julevangeliet och kom lydigt raskande över isen (eller iallafall den frostiga gräsmattan).

Höjdmatchade barnet och granen.

Och så en bild från jullovets kulturupplevelse, Arne Alligator på Svenska teatern. Gitarristen var utklädd till babian och den annars kaxiga ettåringen kurade ihop sig i min famn. När bandet frågade om publiken hade det bra kom ett unisont ja från alla utom den lille sötnöten i min famn som vrålade nej nej nej. Men efter ett tag blev det bättre och så här nöjd var han bredvid sin kusin mot slutet. Kul var det och inte blev det sämre av spontant rödtjut hos min svärmor efter det med släktens kvinnor (mor, svärmor och svägerska).

Nu ska jag fortsätta googla new years eve in St Petersburg, hittills har tipsen handlat om varma kläder eftersom den ryska vintern innebär -30 graders kyla och mängder av snö, men det har ingen berättat för meterologerna i år för här är några plusgrader. Fyrverkerier skjuts tydligen först tre på natten, så de får vänta till ett annat år. Men vi får gäster en sväng på kvällen så nu ska det kylas champuff. Skål och gott nytt år!

Finland fyllde hundra och det ordnades fest i Ryssland. Det här är möjligen lite som att skriva ett julmysinlägg nångång efter tjugondagknut, #finland100 kvoten börjar kanske vara fylld för er? Gick ju lite överstyr med alla logon på gurkor, städmoppar och what not. Men jag måste ändå rapportera om den första självständighetsdagen när jag faktiskt fick gå på fest istället för att bara sitta hemma och kolla på när andra går på fest. I övrigt tycker jag Finland hundra-året varit lyckat och jag gillade temat Tillsammans. Kul att det i år ordnades roligt program under dagen, folk börjar kunna sina krigsfilmer. Efterlyser mera syttondemajkänsla också för 101 årsdagen och därefter! Det tråkiga med dagen var såklart de högerextrema och nationalistiska demonstrationerna. Skriverierna om huruvida alpackegänget hoppades att deras barnfest skulle sno lite fokus från den rasistiska demon under dagen var patetiska (skärpning Helsingin Sanomat & yle som suktar efter klick och göder troll). Hallå, om några av arrangörerna gjorde det så med all rätt! Extremhögern får inte tro att självständighetsdagen är bara deras, utan det behövs aktiva medborgare som arrangerar program för vanliga stadsbor. Så innerligt trött på den konstiga finska tanken om att det pågår en kamp mellan två extremer. Folk i det högerextrema tåget misshandlade personer i deras väg, stadsfestsarrangörerna ordnade en fest för små Tölöbor. Det är liksom inte jämförbara handlingar.

Och lite festbilder på det!

Konsulatet ordnade fest på Etnografiska museet som är en del av det ståtliga Ryska museet. Här hälsar jag på Anne, generalkonsulen. Foto Мариа Истомина
Salen var helt magnifik.
Min avec för kvällen och i livet i allmänhet. Foto Мариа Истомина

Underhållning i form av trollkarl som drog upp någon ivrig bakgrundsdansare på scenen. Blev inte sågad i tu. Foto Мариа Истомина

Säg hej till Johanna som bott här typ 7 år.

Och ett soligt Nevskij Prospekt dagen efter ett rysk firande av den finska självständighetens hundraårsdag. Sedan gick jag hem för att packa inför en helg i Oslo men så gick det som så att den minsta i familjen hade sådan öroninflammation så vi blev halvvägs och fick en helg i Helsingfors istället. Så kan det gå ibland. Hälsning!

Man kan inte påstå att hen som hittar hit blir bortskämd med uppdateringar precis. Men ni vet hur det är, paddan åker fram för en liten rysk uppdatering men så kommer DN:s avslöjanden om Kulturprofilen och så går en kväll till det och sedan drar äntligen #metoo debatten igång i Finland på allvar och vittnesmålen i #dammenbrister är så förfärlig och viktig läsning och mitt allt gick en vecka till.

Här i Sankt Petersburg har det varit julmarknad. Eller vinterbasar var det ju egentligen. International Women’s Club som jag är med i ordnar varje år en välgörenhetsbasar före jul. Pengarna som samlas in används under året för att stöda barnhem och olika organisationer i staden som jobbar med utsatta personer.

På basaren har sedan de olika konsulaten var sitt bord och så säljer man grejer som är lite typiska för landet. Jag ansvarade för Finlands bord och satt uppe och pysslade eukalyptuskransar halva natten. Är man lagd åt det konservativare hållet kanske det finns andra grejer man mer spontant förknippar med urfinsk jultradition än just eukalyptuskransen, men det var så väldigt mycket roligare att binda krans än att göra kålrotslåda.

Kocken på residenset hade hjälpt till att baka bröd, pepparkakor och kanelbullar, och jag levde drömmen och dekorerade och knöt band och julbollar och vackra papper runt alltihop och mös. Albinski var som tur inte assistent hela dagen, han var på mycket energiskt humör.

Istället hade jag hjälp av Marja som bor här i stan, mycket trevligt.

De internationella skolorna och vissa av välgörenhetsorganisationerna har också ett bord och dessutom säljs det second hand-kläder och lotter. Bra stämning var det. En och en halv miljon rubel drog basaren in, låter ju som en förmögenhet.

Annat som hände här innan november blev december var att min mamma var här och firade ryskt höstlov. Det tråkiga med att inte bo i Helsingfors är ju att man inte kan se familj och vänner varje dag, men å andra sidan är det sådant kvalitetshäng när folk väl hälsar på här i stan. Albinowski var minst sagt pepp och hoppade bokstavligen upp i famnen på sin mormor som den lilla valp han är. Gulligt, till och med den buttra taxichauffören som bevittnade det hela drog lite på smilbanden.

Familjefadern drog i väg till Murmansk (alltså inte pga svärmor utan plikten kallade) men innan det hann jag och mamma med en kväll på stan, middag och konsert på filharmoniska.

Fint var det. Gillar inställningen till kultur här i stan, folk verkar verkligen bara få feeling och ta en klassisk konsert på vägen hem från jobbet.

I övrigt firade vi mera födelsedag här i huset. November är kanske inte årets piggaste månad men eftersom många av familjens födelsedagar infaller så kan man i allafall äta bakelse och vem blir inte glad av det.

Och så gick vi till Anna Achmatova-museet. Det är poetens hem – en kommunalka, dvs. en stor delad lägenhet – som gjorts om till museum. Där bodde hon med bland andra sin man Nikolaj Punin tills han en dag sändes iväg på sovjetiskt arbetsläger och aldrig kom tillbaka.

Achmatova anses idag vara en av de viktigaste ryska poeterna, men under den sovjetiska tiden var hon utsatt för censur och förföljelse. Museet är absolut värt ett besök, genom infohäftena om de olika rummen får man en intressant inblick i livet i Sovjet på tjugo- och trettiotalen. När vi gick från museet träffade vi en tant som följde oss halva vägen hem och underhöll oss med historier om Anna Achmatovas son som hon hade varit kollega med på ett universitet. Kändes på nåt vis mycket Petersburgskt.

Sankt Petersburg är känt för sitt regniga halvläckra väder, men i den här bloggen vinklas naturligtvis sanningen och kameran åker fram främst när solen tittar fram. Så här följer några bilder i serien ryskt stadsliv i november. Den här bloggen råkade förresten gå i höstdvala i ett par veckor pga intensivkurs i ryska om dagarna och allmän novemberseghet om kvällarna, ni vet hur det kan vara ibland.

I övrigt har vi hållit oss sysselsatta med att krångla på vintermundering och hinna ut i dagsljuset.

Tant efter tant kommer till parken med gammalt bröd och stadens duvor och toddlers jublar.

Eftermiddag och solnedgång vid Чернышевская (Chernyshevskaya), vår närmaste metrostation.

Titta på ankor en lördag.

Och klättra i träd.

Och dessutom har vi besökt vår ryskalärare och hennes familj. Mycket trevligt var det. Talade om safariäventyr och åt söta och salta piroger. Allt på ryska (skryt skryt). Okej mina historier var inte jättelånga och invecklade, men var nöjd över att förstå ens en del av vad Elvira och hennes man berättade om sina många och långa resor.

Albinski älskade den mysiga bostaden, full av saker att undersöka och snälla personer som lekte med honom.

Följande dag hade jag födelsedag. Blev väckt med frukost och sång, bä bä vita lamm så att alla kunde sjunga med.

Och så tog de här sötnötterna mig på spa!

Albin hängde med skogens djur medan jag testade alla ca 14 bastun. Det fanns olika ljuvliga ångbastun med 90 % luftfuktighet, precis vad man behöver i detta klimat. I den vedeldade ryska bastun hade alla män bastuhatt, vet vad S ska få i julklapp.

Med rosigare kinder gick vi vidare för att äta födislunch.

Vi gick till en restaurang på Vasilij-ön och färgerna var fina.

Trevligt ställe förresten, gågatan på Vasilij-ön. Vi hade inte varit i de delarna av staden tidigare och jag fascinerades av hur stor den här staden är.

Passerade pastellkyrka och fick ett grattissamtal från Australien. Kul med födelsedag!

Ett annat veckoslut kom kompisar på besök.

Det blev en tur till kyrkan på blodet.

Gästerna åkte hem och A städade noga. Dammsugare, sopborstar och traktorer är topp tre i livet för tillfället.

Och pappa förstås, och på söndag var det ju farsdag <3. Och nu ska jag ut på mera födislunch, idag är det nämligen min mammas födelsedag och hon är lämpligt nog här, hurra!

November började som november ska börja, med blå himmel och solsken i blick. Jag gick en runda längs med kanalerna vid lunch för att tanka lite D-vitamin. Såg säsongens första päls ute på promenad och på däcken på sightseeingbåtarna satt folk under filtar.

Sedan gick jag till Botanica på lunch. Mitt favoritställe för lunch, en vegetarisk rysk-indisk restaurang några kvarter från oss. Försökte lära mig ryska verb. Segt kan jag berätta er. Den här veckan läser jag och Seba en intensivkurs i ryska och det är inte raka rör precis. Ni vet på finska hur det alltid förblir oklart om man berättat att man träffat någon eller haft ihjäl stackaren (dvs tapaa och tappaa). Nå, på ryska är det också knepigt. Vill man meddela att man glömt nåt måste man använda sig av sitt bästa Lidingö-ï (så som det låter när det beställs vïn på Stureplan) för annars berättar man att knockat ihjäl någon. Zabïïla och zabiila alltså, opraktiskt.

Och annars då, för några dagar sedan var det veckoslut och då gick vi på middag med vänner från de nordiska konsulaten. Trevligt var det. Vi åt på Duo gastrobar och gick sedan vidare till en bargata vi tydligen har runt hörnet. Lärde mig att barmenyerna i Vitryssland och Sibirien har en sista sida som kallas konfliktmenyn och där prislappen för all inredning i baren finns listad. Ifall man sedan skulle få för sig att klå upp någon, och då råka ha sönder en stol eller kanske ett vinglas så är det bara att kolla konfliktmenyn och hala fram plånboken innan man går. Lite kul ändå.

Det dracks jordgubbsdrinkar och stämningen var fredlig.

På söndagen ändrades klockan på andra håll, men inte här. Ryssland bestämde sig för att skippa bytet mellan sommar- och vintertid för några år sedan, man tänkte kanske att det var nog att hålla reda på med elva tidszoner annars också. Ganska skönt att inte ändra klockan kan jag tycka. Förra våren hade vi just fått in en bra sömnrytm när klockan skulle vridas framåt och jag var tvungen att väcka en sovande bebis en morgon när vi hade rådgivning. Väcka en sovande bebis, sånt kommer man inte över i första taget.

Efter soffmys promenerade vi in till stan och gick längs med de äldsta delarna av Nevski Prospekt. Hittade ett koreanskt snabbmatsställe och min lycka var stor. Bipbimbap <3. Och sist men inte minst skulle jag ju tipsa er om Anna-Lena Lauréns kolumn om #metoo och Ryssland ifall någon missat den. Laurén skriver alltid lika bra och temat rysk jämställdhet vill jag läsa in mig på. Här hittar ni texten.

Hallojs här är vi igen i det östra grannlandet. Minusgrader så dunjacka och mössa fick plockas fram igår när vi gick ut för att rasta av oss.

Tog ett varv på gården utanför kyrkan. Njuter av att barnet inte ännu kräver lekparker varje dag utan lika nöjt undersöker löv. Ni vet som när vi var små och endast lekte med kottar.

Vägen till butiken i kvarteret bredvid kan kännas lång om man är mycket liten själv så det pausades ibland. Ingen brist på bilar att titta på i denna trafikerade stad.

Vi small talkade lite med en grannkråka på vägen hem. Jag delar verkligen inte min sons intresse för fåglar (flygande loppbon) men det gör däremot våra nya landsmän. Det matas duvor och ankor (och samtidigt råttor borde man ju förstå urk) i varje hörn och damm i denna stad. Inte okej.

Laddade ner lite olika lärdigspråk-appar för att friska upp mina ryskakunskaper efter veckoslutet i Helsingfors (det finns seriöst inget språk man glömmer så snabbt). Det här är en dammtuss tyckte WordDive att var viktigt som fjärde mening på nybörjarnivå. Lite speciellt kan man tycka, och dessutom inte aktuellt i detta hus där Albinski är i utvecklingsfasen ”inte utan min sopborste”.

Men nog om vardag, på veckoslutet var det kalas. Först 1-årskalas i Berghäll.

Och sedan förlovningsfest hos Lina&Niki i huset bredvid. Hemmafest, hur roligt är inte det, syns kanske att ivern var stor.

Och förutom kalas så åt vi frukost på olika ställen med trevligt folk under helgen. Här har jag hunnit ta en tugga av min macka innan jag kom ihåg att jag ju är lifestyle blogger nuförtiden och självklart ska dokumentera mina avocadomackor. Kuuma har dom bästa och är annars också stället att äta frukost på om man är i Rödbergen. Det var dagens tips, hej!