januari 2021

Några dagar innan flyttlasset gick till Wien i somras läste jag en intressant utrikeskrönika i Hufvudstadsbladet av Måns Nyberg om det judiska Wien. Den handlar om hur det tog Österrike 50 år att ta i tu med diskussionen om landets roll i Förintelsen. Man ville länge se Österrike som nazismens första offer, istället för att erkänna landets nära samarbete med Hitler, särskilt gällande fördrivningen av de judiska medborgarna. Idag finns det bland annat snubbelstenar på olika håll i staden utanför hus där personer som blev offer för Förintelsen bodde.

När vi sedan hade flyttat in i vårt hus och sommaren övergick i höst och det blev mindre lummigt och grönt på vår gata upptäckte jag att det finns en sådan sten vid trottoarkanten också utanför vårt hus. I veckan när det var minnesdag för Förintelsens offer hade någon tänt ett ljus vid stenen. Här i vår trappa bodde alltså en kvinna, Gertrude Zeisler som dog i (eller på vägen till) Treblinka 1941. Hennes syster Ilka bodde också här i huset med sin man författaren Stefan Pollatschek och dotter Gerda Hoffer, men de överlevde genom att fly till Storbritannien. Gertrude Zeisler tvingades flytta från huset och blev av med sitt jobb i och med Anschluss, och blev sedan skickad till ghettot Kielce. Brev hon skickade därifrån översattes och publicerades senare av hennes systerdotter Gerda Hoffer i boken I did not survive : letters from the Kielce ghetto.

Så här såg det ut i Leopoldstadt i söndags när jag tog en promenad med Ellen som bor där. Leopoldstadt var centrum för det judiska livet i Wien före andra världskriget men förvandlades under kriget till ett ghetto. Idag är det igen ett bezirk med många judiska invånare bland annat på grund av invandring från Sovjet. Före andra världskriget var en tiondel av Wiens invånare judisk, men 140 000 personer flydde utomlands och 65 000 mördades av nazisterna. Och en av dem då denna Gertrude som gått in och ut genom samma trappdörr som vi gör varje dag.

Avslutningsvis en liten blomma jag hittade i vår trädgård – kanske det i tiderna var Gerdtrude Zeislers trädgård – som struntar i att det är januari och att här snöar varannan dag.

Read more

Hej bloggen och himmel så länge sedan sist! Det råkade bli en jättelång oplanerad paus över jullovet. Men nu är den här urspännande rapporteringen från ett stängt Österrike tillbaka igen. Vad har hänt sedan sist då? Vi åkte till Finland och allt gick väldigt fint trots att hela coronakarusellen gav mig lite resfeber. Det var så många test som skulle tas och regler som skulle följas, men sedan när allt väl var överstökat och alla hölls friska och krya så var det verkligen så otroligt skönt att landa i lite normalt liv i några veckor. Öppna butiker och caféer och framförallt inget förbud att träffa folk. Det var härligt att se alla nära och kära och barnen hängde med mormor, morfar och farmor hela jullovet. Julfirande i dagarna många, lekträffar med kompisar och kusiner. Underbart var det. Alla nöjda!

Havet kan jag verkligen sakna ibland i Wien och nu passade vi på att promenera till Löyly. Drack glögg på terassen och beundrade böljan den blå(grå).

Strandhäng.

Fint men folktomt.

Envisa bebin beslutade sig för att vagn inte längre var för henne. Nej tack, jag har slutat, sade hon bara när man försökte placera henne i vagnen för att inte bli jättesen. Min kickboard, sade hon sedan och så kickboardade hon hem genom stan som om det ens är möjligt när man är bara ett år.

Nyårsafton hos vänner och jag envisades med familjeporträtt, fick ljummen respons men en bild blev det!

Sen kom snön och lyckan var stor!

Seba åkte tillbaka till Wien för att distansjobba på lämplig distans (distansjobb från Finland går inte arbetsgivaren med på). Barnen och jag blev kvar ännu en vecka för att åka pulka och se folk. Vi flyttade in hos mina föräldrar och hade en mysig vecka på Drumsö. Matilda började kalla sin morfar för pofa och det var så otroligt gulligt och hördes ganska många gånger den veckan!

Avslutade med eldprovet att flyga ensam med små rufsiga typer som gärna springer åt var sitt håll. Men det gick bra! Och bara allt skulle bli lite normalt igen så är det verkligen inte särkilt svårt att ta sig mellan Helsingfors och Wien, bara två timmar var vi i luften den här gången.

Och snön fick vi med oss från norr! Lockdownen här förlängs hela tiden och ska nu fortsätta någon vecka in i februari så den biten är ju ganska tråkig men Albin kan i alla fall börja förskolan imorgon och det är bra!

Alltså så här soligt var det bara en dag men det är ju då man ska ta fram sin kamera.

Pulkaåkning med utsikt! Efter att ha landat lite i att vara tillbaka här i Wien (vill liksom vara både i Helsingfors och här) så ser jag nu verkligen fram emot våren här. Det var skoj att träffa alla nya vänner här igen och planera osäkra skidresor för senare i vinter. Oklart om restriktionerna hinner upphöra innan snön smultit, men hoppas kan man ju alltid!

Read more