december 2017

Finland fyllde hundra och det ordnades fest i Ryssland. Det här är möjligen lite som att skriva ett julmysinlägg nångång efter tjugondagknut, #finland100 kvoten börjar kanske vara fylld för er? Gick ju lite överstyr med alla logon på gurkor, städmoppar och what not. Men jag måste ändå rapportera om den första självständighetsdagen när jag faktiskt fick gå på fest istället för att bara sitta hemma och kolla på när andra går på fest. I övrigt tycker jag Finland hundra-året varit lyckat och jag gillade temat Tillsammans. Kul att det i år ordnades roligt program under dagen, folk börjar kunna sina krigsfilmer. Efterlyser mera syttondemajkänsla också för 101 årsdagen och därefter! Det tråkiga med dagen var såklart de högerextrema och nationalistiska demonstrationerna. Skriverierna om huruvida alpackegänget hoppades att deras barnfest skulle sno lite fokus från den rasistiska demon under dagen var patetiska (skärpning Helsingin Sanomat & yle som suktar efter klick och göder troll). Hallå, om några av arrangörerna gjorde det så med all rätt! Extremhögern får inte tro att självständighetsdagen är bara deras, utan det behövs aktiva medborgare som arrangerar program för vanliga stadsbor. Så innerligt trött på den konstiga finska tanken om att det pågår en kamp mellan två extremer. Folk i det högerextrema tåget misshandlade personer i deras väg, stadsfestsarrangörerna ordnade en fest för små Tölöbor. Det är liksom inte jämförbara handlingar.

Och lite festbilder på det!

Konsulatet ordnade fest på Etnografiska museet som är en del av det ståtliga Ryska museet. Här hälsar jag på Anne, generalkonsulen. Foto Мариа Истомина
Salen var helt magnifik.
Min avec för kvällen och i livet i allmänhet. Foto Мариа Истомина

Underhållning i form av trollkarl som drog upp någon ivrig bakgrundsdansare på scenen. Blev inte sågad i tu. Foto Мариа Истомина

Säg hej till Johanna som bott här typ 7 år.

Och ett soligt Nevskij Prospekt dagen efter ett rysk firande av den finska självständighetens hundraårsdag. Sedan gick jag hem för att packa inför en helg i Oslo men så gick det som så att den minsta i familjen hade sådan öroninflammation så vi blev halvvägs och fick en helg i Helsingfors istället. Så kan det gå ibland. Hälsning!

Read more

Man kan inte påstå att hen som hittar hit blir bortskämd med uppdateringar precis. Men ni vet hur det är, paddan åker fram för en liten rysk uppdatering men så kommer DN:s avslöjanden om Kulturprofilen och så går en kväll till det och sedan drar äntligen #metoo debatten igång i Finland på allvar och vittnesmålen i #dammenbrister är så förfärlig och viktig läsning och mitt allt gick en vecka till.

Här i Sankt Petersburg har det varit julmarknad. Eller vinterbasar var det ju egentligen. International Women’s Club som jag är med i ordnar varje år en välgörenhetsbasar före jul. Pengarna som samlas in används under året för att stöda barnhem och olika organisationer i staden som jobbar med utsatta personer.

På basaren har sedan de olika konsulaten var sitt bord och så säljer man grejer som är lite typiska för landet. Jag ansvarade för Finlands bord och satt uppe och pysslade eukalyptuskransar halva natten. Är man lagd åt det konservativare hållet kanske det finns andra grejer man mer spontant förknippar med urfinsk jultradition än just eukalyptuskransen, men det var så väldigt mycket roligare att binda krans än att göra kålrotslåda.

Kocken på residenset hade hjälpt till att baka bröd, pepparkakor och kanelbullar, och jag levde drömmen och dekorerade och knöt band och julbollar och vackra papper runt alltihop och mös. Albinski var som tur inte assistent hela dagen, han var på mycket energiskt humör.

Istället hade jag hjälp av Marja som bor här i stan, mycket trevligt.

De internationella skolorna och vissa av välgörenhetsorganisationerna har också ett bord och dessutom säljs det second hand-kläder och lotter. Bra stämning var det. En och en halv miljon rubel drog basaren in, låter ju som en förmögenhet.

Annat som hände här innan november blev december var att min mamma var här och firade ryskt höstlov. Det tråkiga med att inte bo i Helsingfors är ju att man inte kan se familj och vänner varje dag, men å andra sidan är det sådant kvalitetshäng när folk väl hälsar på här i stan. Albinowski var minst sagt pepp och hoppade bokstavligen upp i famnen på sin mormor som den lilla valp han är. Gulligt, till och med den buttra taxichauffören som bevittnade det hela drog lite på smilbanden.

Familjefadern drog i väg till Murmansk (alltså inte pga svärmor utan plikten kallade) men innan det hann jag och mamma med en kväll på stan, middag och konsert på filharmoniska.

Fint var det. Gillar inställningen till kultur här i stan, folk verkar verkligen bara få feeling och ta en klassisk konsert på vägen hem från jobbet.

I övrigt firade vi mera födelsedag här i huset. November är kanske inte årets piggaste månad men eftersom många av familjens födelsedagar infaller så kan man i allafall äta bakelse och vem blir inte glad av det.

Och så gick vi till Anna Achmatova-museet. Det är poetens hem – en kommunalka, dvs. en stor delad lägenhet – som gjorts om till museum. Där bodde hon med bland andra sin man Nikolaj Punin tills han en dag sändes iväg på sovjetiskt arbetsläger och aldrig kom tillbaka.

Achmatova anses idag vara en av de viktigaste ryska poeterna, men under den sovjetiska tiden var hon utsatt för censur och förföljelse. Museet är absolut värt ett besök, genom infohäftena om de olika rummen får man en intressant inblick i livet i Sovjet på tjugo- och trettiotalen. När vi gick från museet träffade vi en tant som följde oss halva vägen hem och underhöll oss med historier om Anna Achmatovas son som hon hade varit kollega med på ett universitet. Kändes på nåt vis mycket Petersburgskt.

Read more