När museerna äntligen öppnade igen efter lockdownen införde min kompis Linn och jag en ny tradition, kulturfredag. Nu när det inte finns några turister i Wien har man dessutom museerna nästan för sig själv.

Vi träffades en iskall dag i stan och promenerade till Belvedere som ligger i tredje bezirk.

Because I’m worth it, tänkte Eugen av Savojen på 1700-talet och byggde sig ett rejält palats. I början av förra seklet beslöt man att en del av palatset skulle bli konstmuseum. Först under namnet Galerie Modern, sedan Österreichische Galerie Belvedere och numera bara Belvedere. Wien blev i början av 1900-talet europeiskt centrum för bildkonst inte minst tack vare Wiensecessionen, vilket är den österrikiska jugendstilen som bildades av Gustav Klimt och en grupp andra konstnärer.

Det var just Klimts tavlor vi var där för att se på. Museet har världens största samling av Gustav Klimt.

Här gick vi i tomma salar bland fantastiska tavlor.

I nästa rum hänger den mest kända av dem, Der Kuss. En annan väldigt känd tavla av Klimt är Porträtt av Adele Bloch-Bauer I som har kallats Österrikes Mona Lisa. Den hänger inte längre i Belvedere utan i ett galleri i New York. Det finns en film med Helen Mirren i huvudrollen om den fascinerande historien om tavlan, Kvinnan i guld. Nazisterna stal tavlan under andra världskriget och så hängde den i Belvedere under namnet Kvinnan i guld fram tills att en överlevande brorsdotter vann över den österrikiska staten i en rättegång för femton år sedan.

Utsikten över slottsparken och hela staden. Vi bor vid kullarna i bakgrunden.

En flott entré.

Vårens accessoar, FFP2-masken, som är obligatorisk sedan några veckor. Det var den första kulturfredagen, en väldigt bra sådan!

Och så här såg det ut i söndags när Albin med ivriga steg gick uppför trapporna i Naturhistoriska muséet.

Det var dinosaurierna som lockade mest. Lite läskiga, tyckte han när vi hittat dem och en jättelik sak började morra och ha sig. Väldigt bra museum för barn ändå!

Matilda tog sig an rollen som gruppens guide. Anka, anka, anka, anka sade hon från varje forntida gam till liten blåmes vi passerade.

Titta katten! ropade sedan guiden lyckligt och sprang fram för att klappa. Barn och deras överlevarinstinkter alltså.

När man känner sig klar med de 100 000 utställda objekten kan man beundra själva byggnaden också. Här i bakgrunden den identiska byggnaden för Konsthistoriska museet som ligger mitt emot.

Read more

Hej från en strålande söndag i mellersta Europa ☀️

Här har landet långsamt börjat öppna upp lite grann och det i kombination med en frisk, solig vinterdag gör att man känner så mycket liv igen! Butikerna fick öppna igen för en vecka sedan efter en och en halv månad stängt. Och skolorna är också äntligen öppna normalt. Hoppas alla mutationer taggar ner nu så att det här inte bara är en liten parentes. Tre fjärdedelar av familjen åkte upp till vårt närmaste berg för att åka pulka igår och jag åkte in till stan för att promenera med Ellen.

Vi träffades vid Rådhuset där det finns en skridskobana som ser lockande ut.

Passerade ett torg med korgförsäljning.

Och så gick vi längs med Donaukanal och satt i solen och drack kaffe.

Väldigt bra förmiddag!

En annan solig men betydligt varmare dag (typ 12 grader) visade Linn mig stans bästa sushiställe. O.m.k heter det och finns i Leopoldstadt. I och för sig var det första gången jag åt sushi i Wien, men just så gott var det med tryffelmajonnäs osv att det får utnämnas till stans bästa av mig också. Alla restauranger och caféer får än så länge bara ha öppet för take away, men vi hittade ett fönsterbräde i solen där man kunde slå sig ner och luncha.

Här hade Matilda och jag åkt in till centrum för att jag skulle gå till en massör och räta ut min rygg som ibland inte gillar alla sneda lyft med ettåring. Jag ville att Matilda skulle sova dagssömn men hon protesterade några varv runt Karlskirche ”nej tuti, usch tuti, blä tuti” sa hon innan hon ändå slocknade snällt. Sedan visade sig att massören hade spenderat lockdownen läsandes alternativa medier och konspirationsteorier och efter en lång föreläsning var det oklart om jag hade unnat mig en avslappnade massage.

När vi inte åker in till stan hänger vi på lekplatsen runt hörnet. Har lärt känna några andra föräldrar som rastar sina toddlers där om dagarna så ibland blir det tyskalektion samtidigt. Så här ser det ut när vi leker kurragömma. Hon räknar alltså inte utan gömmer sig 🙂

Nu ska vi på middag till våra grannar, hej!

Read more

Några dagar innan flyttlasset gick till Wien i somras läste jag en intressant utrikeskrönika i Hufvudstadsbladet av Måns Nyberg om det judiska Wien. Den handlar om hur det tog Österrike 50 år att ta i tu med diskussionen om landets roll i Förintelsen. Man ville länge se Österrike som nazismens första offer, istället för att erkänna landets nära samarbete med Hitler, särskilt gällande fördrivningen av de judiska medborgarna. Idag finns det bland annat snubbelstenar på olika håll i staden utanför hus där personer som blev offer för Förintelsen bodde.

När vi sedan hade flyttat in i vårt hus och sommaren övergick i höst och det blev mindre lummigt och grönt på vår gata upptäckte jag att det finns en sådan sten vid trottoarkanten också utanför vårt hus. I veckan när det var minnesdag för Förintelsens offer hade någon tänt ett ljus vid stenen. Här i vår trappa bodde alltså en kvinna, Gertrude Zeisler som dog i (eller på vägen till) Treblinka 1941. Hennes syster Ilka bodde också här i huset med sin man författaren Stefan Pollatschek och dotter Gerda Hoffer, men de överlevde genom att fly till Storbritannien. Gertrude Zeisler tvingades flytta från huset och blev av med sitt jobb i och med Anschluss, och blev sedan skickad till ghettot Kielce. Brev hon skickade därifrån översattes och publicerades senare av hennes systerdotter Gerda Hoffer i boken I did not survive : letters from the Kielce ghetto.

Så här såg det ut i Leopoldstadt i söndags när jag tog en promenad med Ellen som bor där. Leopoldstadt var centrum för det judiska livet i Wien före andra världskriget men förvandlades under kriget till ett ghetto. Idag är det igen ett bezirk med många judiska invånare bland annat på grund av invandring från Sovjet. Före andra världskriget var en tiondel av Wiens invånare judisk, men 140 000 personer flydde utomlands och 65 000 mördades av nazisterna. Och en av dem då denna Gertrude som gått in och ut genom samma trappdörr som vi gör varje dag.

Avslutningsvis en liten blomma jag hittade i vår trädgård – kanske det i tiderna var Gerdtrude Zeislers trädgård – som struntar i att det är januari och att här snöar varannan dag.

Read more

Hej bloggen och himmel så länge sedan sist! Det råkade bli en jättelång oplanerad paus över jullovet. Men nu är den här urspännande rapporteringen från ett stängt Österrike tillbaka igen. Vad har hänt sedan sist då? Vi åkte till Finland och allt gick väldigt fint trots att hela coronakarusellen gav mig lite resfeber. Det var så många test som skulle tas och regler som skulle följas, men sedan när allt väl var överstökat och alla hölls friska och krya så var det verkligen så otroligt skönt att landa i lite normalt liv i några veckor. Öppna butiker och caféer och framförallt inget förbud att träffa folk. Det var härligt att se alla nära och kära och barnen hängde med mormor, morfar och farmor hela jullovet. Julfirande i dagarna många, lekträffar med kompisar och kusiner. Underbart var det. Alla nöjda!

Havet kan jag verkligen sakna ibland i Wien och nu passade vi på att promenera till Löyly. Drack glögg på terassen och beundrade böljan den blå(grå).

Strandhäng.

Fint men folktomt.

Envisa bebin beslutade sig för att vagn inte längre var för henne. Nej tack, jag har slutat, sade hon bara när man försökte placera henne i vagnen för att inte bli jättesen. Min kickboard, sade hon sedan och så kickboardade hon hem genom stan som om det ens är möjligt när man är bara ett år.

Nyårsafton hos vänner och jag envisades med familjeporträtt, fick ljummen respons men en bild blev det!

Sen kom snön och lyckan var stor!

Seba åkte tillbaka till Wien för att distansjobba på lämplig distans (distansjobb från Finland går inte arbetsgivaren med på). Barnen och jag blev kvar ännu en vecka för att åka pulka och se folk. Vi flyttade in hos mina föräldrar och hade en mysig vecka på Drumsö. Matilda började kalla sin morfar för pofa och det var så otroligt gulligt och hördes ganska många gånger den veckan!

Avslutade med eldprovet att flyga ensam med små rufsiga typer som gärna springer åt var sitt håll. Men det gick bra! Och bara allt skulle bli lite normalt igen så är det verkligen inte särkilt svårt att ta sig mellan Helsingfors och Wien, bara två timmar var vi i luften den här gången.

Och snön fick vi med oss från norr! Lockdownen här förlängs hela tiden och ska nu fortsätta någon vecka in i februari så den biten är ju ganska tråkig men Albin kan i alla fall börja förskolan imorgon och det är bra!

Alltså så här soligt var det bara en dag men det är ju då man ska ta fram sin kamera.

Pulkaåkning med utsikt! Efter att ha landat lite i att vara tillbaka här i Wien (vill liksom vara både i Helsingfors och här) så ser jag nu verkligen fram emot våren här. Det var skoj att träffa alla nya vänner här igen och planera osäkra skidresor för senare i vinter. Oklart om restriktionerna hinner upphöra innan snön smultit, men hoppas kan man ju alltid!

Read more

Hallihallo! Lill-matte snarkar på terassen och jag har äntligen lite tid över för internet! Lyx lyx. Idag gick Albin iväg till förskolan som en liten nöjd tomte. De ska ha luciafirande och han har gått omkring och gnolat tyska adventssånger på sistone. In der Weihnachtsbäckereeeei 🎶.

Jag har tänkt på att när jag startade min blogg så var det för att skriva lite om alla små kulturmöten jag hade i Sankt Petersburg där det hände lustiga grejer i vardagen.  Att en liten, bestämd tant kom och tog mina matkassar ur mina händer och raskt bar hem dem till oss utan desto fler frågor, eftersom hon ansåg att jag inte kunde kånka på både matkassar och Albin som ville vara i famnen. Och allt smalltalk på knagglig ryska med centralasiatiska taxichaufförer på väg till det ryskfinska dagiset. Gränskontrollanter på tågstationen som först ser skrämmande stränga ut, men sedan visar sig vara lika barnvänliga som resten av Sankt Petersburg, och kommer springandes för att hjälpa till med väskor och fånga en busig Albin på rymmen. Och pärsen att få ner barnvagnen till metron i och med att stationerna är av de djupare i världen men hiss saknas (därför åkte vi också mera taxi än metro). Nu i det österrikiska hemmalivet är det svårt att få till en riktigt fängslande bloggtext om våra dagar hehe. Det bakas pepparkakor och äts lussekatter. Ganska mysigt alltså, men också jättejättehögljutt pga Matildas starka vilja och frustration när vi inte alltid förstår henne (trots att hon uttrycker sig så tydligt, MIIIIIN).

Här en dag när hon äntligen lyckas kommunicera att det inte var en, inte två utan tre av Albins randiga tröjor hon gärna klädde sig i den dagen.

Och här pepparkaksbaket på tisdagen, helgdagen ingen behövde efter den långa lockdownen.

Efter alla provsmakat både degen och de nybakade pepparkakorna kunde vi fylla kakburken med minst åtta pepparkakor.

Luciafrukosten igår med lussekatter och glögg.

En vecka tidigare firade vi självständighetsdagen med glöggbjudning på terassen.

Samma dag firar man Sankt Nikolaus i tyskspråkiga länder. Den snälla Nikolaus kommer med presenter till barnen men har man inte betett sig så har han här i Österrike med sig Krampus. Albin är både fascinerad och livrädd för den här djävulslika figuren. Han vill att jag googlar bilder på Krampus och visar men de flesta är faktist så förfärliga så jag låter bli.

En solig dag för ett tag sedan när jag åkte in till stan.

Köpte glühwein i en korvkiosk och så satt Ellen och jag på Albertinas tak och pratade lockdownlivet.

Jaså ni tänkte så, sa vi om julpyntet.

Gick längs med små mysiga butiksgator.

Och några dagar senare när julgransförsäljningen kom igång.

Jag går omkring maskerad i Marimekko.

Och så här ser det ut sedan jag tog fram kappsäckarna för att förbereda lite inför hemresan senare i veckan. Barnen ville gärna hjälpa till, och det gjorde ju processen så mycket snabbare och enklare. Nästan klara för avfärd nu! 

Read more

Snö! Igår vaknade vi upp med en vit trädgård och lyckan var stor. Det är inte helt enkelt att hitta på program för de små tomtarna jag försöker underhålla varje dag, och en dag i pulkabacken passade perfekt. Tror verkligen det blev just bara en dag eftersom det nu till helgen lovas väldigt många plusgrader, men en bra start i alla fall! Jag körde upp till Cobenzl precis brevid oss och träffade ett annat glatt gäng som också har småtomtar att underhålla. Drack varm äppelsaft med kanel (använder min mintgröna termos mer än någonsin nu i lockdownlivet) och pratade om hur tråkigt det är att julmarknaderna inte får öppna i år. Det kom nämligen ny information här om dagen om lockdownen, som i övrigt fortsätter ända över nyår, men med lite mindre strikta regler om utegångsförbud och hur man får träffa folk. Butikerna får också hålla öppet igen. Förskolan tar som tur emot alla barn från och med måndagen, men genast på tisdagen är det katolsk helgdag, och istället för förskola ska vi vara hemma och fundera kring Jungfru Marie obefläckade avlelse. Skulle säga att vi hade klarat december i år också utan just den dagen!

Jag tror bestämt det får bli pepparkaksbak den dagen, har just gjort en stor beställning på varor från Svenska kyrkans julmarknad, bland annat färdig pepparkaksdeg. Marknaden är bara online i år, och i takt med att jag skrollade igenom produkterna hade jag svårare och svårare att klara mig utan alla svenska delikatesser och traditionellt julpynt som jag ju i och för sig annars klarar julen rätt väl utan. Hejdade mig vid de finska pinnarna jag ville köpa till vårt självständighetsfirande på söndagen. Däremot handlade jag nyponsoppa på pulver, som våra grannar som är bra på friluftsliv, lärt mig att är precis vad man ska ha med i parken och tanka barnen med. Alltså uppvärmd i termos. Sjukt gott!

Inte direkt på tal om nyponsoppa, men den här maskinen vi brukar passera uppe på berget är så fantastiskt österrikisk. Men annars då?  Näe, händer inte så mycket helt enkelt. Matilda bestämde sig för att förgylla hemmalivet med att bli blöjvägrare utan att närmare ha bekantat sig med fenomenet potta, så det skapar i allafall innehåll i vardagen. Mycket vilja i den lilla tösen annars också. Hon går omkring här hemma och bestämmer sig för olika projekt och viker inte före hon vunnit. Baaa baa baaa vrålar hon när hon ser badkaret och miiiiiin när hon ser något hon då vill ha. Väldigt högt och bestämt gastar hon ända tills hon får sin vilja igenom. Övertygande dessutom, och en av de få fajter hon varje dag förlorar är den i köket om saaa saaaa (köksaxen). Annars brukar hon utgå som vinnare och då flinar hon nöjt och tar dagens fjärde bad.  

Read more

Här blev det strängare lockdown för en vecka sedan eftersom den första ”light” versionen inte hade så mycket effekt. Nu är ungefär allt stängt förutom matbutiker och take away-mat från restaurangerna. Förskolan är alltså också stängd. Den saknar vi! Tur nog är detta bara för några veckor (får vi ju hoppas) och i och med att det är år 2020 och november så var ju ens förväntningar inte skyhöga. Egentligen känns det hela ganska odramatiskt. Båda barnen är lite snuviga så vi gör antagligen samma sak som vi ändå hade gjort dessa veckor.

Det är nu utegångsförbud hela dagen, men eftersom man ändå får göra undantag för att rasta sin hund, sina barn eller sig själv så låter reglerna mycket värre än hur det känns i praktiken. En vacker lördag känns livet i parken helt enkelt ganska vanligt.

Den här helgen råkade vara ovanligt solig för att vara november.

Strax efter fyra går solen ner och då kan det se ut så här om man har tur.

På söndagen åkte Albin och jag till Türkenschantzpark för att få lite nya vyer.

Dagen före butikerna och skolorna stängde skaffade jag nya vattenfärger och papper och nu sitter en liten fyraårig konstnär här hemma och tolkar lockdownen i rött.

Rast.

Den här personen går omkring och har olika egna projekt och är rätt nöjd tills hon mitt i allt anser sig vara mycket missförstådd och då är allt annat än nöjd. Senast gällde det en mycket högljudd önskan om att få sova dagssömn med Albins cykelhjälm på huvudet.

Fick blommor av min kompis Katja i Moskva, och de piggade upp vårt vardagsrum i många veckor.

Den enda tyskan vi hör pratas är Peppa Pig och hennes gäng, men så är det också ganska mycket Peppa man hinner med i lockdown. Hittade till och med matchande glassar när man vill festa till det lite.

Försöker gå ut på en ordentlig promenad varje dag. Lätt med sol och sällskap. Lite segare dagar som i dag när det är dimmigt och grått.

Och så väldigt mycket Netflix om kvällarna. Mer spännande är inte livet ute i världen för tillfället. Väldigt lite julmarknader för att vara Wien. Nu ska vi ut en sväng, så att det sen är roligt att gå in igen. Hej!

Read more

Servus! 

Här är rullar vardagen på igen. Särskilt mycket händer det inte eftersom alla klubbar och hobbier är inställda på grund av lockdownen. Som tur är så håller ändå förskolan öppet, och likaså alla butiker. Seba jobbar hemifrån och jag har ett bakgrundssurr av OSSE-möten blandat med Matildas många frågor här hemma. Matilda och jag gör inte så mycket mer spännande än upptäcker en och annan ny lekpark ibland. Idag gick vi till en i närheten av oss, där gatorna ser exakt ut som Drumsö där jag är uppvuxen. 

Går man åt andra hållet från oss ser det inte lika mycket ut som på Drumsö däremot.

Jag har börjat se framemot att åka hem på jullov snart. Planen var egentligen att fira här med hela Sebas familj, men det lyckas inte i år. Så istället håller jag tummarna för att vi alla lyckas vara snuvfria och coronanegativa och kommer iväg till Finland för några veckor i december. En dag när jag nattade Albin sa han ”jag längtar efter mina vänner i Finland som förstår när man säger roskis”. Om jag inte hittar nåt jobb här så ska jag skicka en ansökan till Kulturfonden för en studie i finlandssvenskt identitetsbyggande hos barn i rikssvensk språkmiljö i Österrike

En dag när det ännu var oktober tog vi bussen upp till Kahlenberg, på berget bredvid oss, och så promenerade vi neråt. 

Tyckte våra hoods verkligen levererade den dagen. 

Det var före restaurangerna var tvungna att stänga så man kunde slå sig ner på en buschenschank. Alla restauranger måste hålla stängt för kunder nu i november men take away funkar. 

En annan dag, också före lockdownen, var vi bjudna till vänner i centrum. 

Och här var vi för en vecka sedan på tidig födislunch på Meisl&Schadn innan restaurangerna stängde följande dag.

Vi hade bokat bord inne men det råkade vara en så varm och skön dag så vi satt på terassen. 

Lagom till Apfelstrudeln vaknade M.

Och sedan gick hon och jag och såg en utställning med van Gogh, Cézanne och Matisse på Albertina. Vi hade sparat den till en regnig novemberdag men nu fick vi bråttom när museerna stängde för resten av månaden.

Och några dagar senare var det min födelsedag. Blev finfint firad av familjen på morgonen.

Och så fick jag champagne och blommor av två kompisar jag lärt känna här i Wien. Blev så glad!

Och den champagnen kom väl till pass när den veckolånga valvakan var över. Puh!

Och nu hade jag just jättemånga timmar tysk grammatik framför zoom. Inte de mest spännande timmarna i mitt liv. Min kurs som jag tar på universitetet var liksom allt annat tvungen att flytta online nu i november.
Nu blir det sen middag, tshüss!

Read more

Usch vilken dag här i Wien. Det var meningen att lockdownen som börjar idag skulle vara ens lilla bekymmer och USA:s presidentval det stora stressmomentet. Och så händer nåt så ofattbart förskräckligt som ett terrordåd mitt i den lugna staden. Vi var tur nog alla hemma igårkväll och hade just nattat barnen när de första nyheterna började komma. Först trodde man att det rörde sig om en skjutning på en plats men under kvällen klarnade vidden av vad som hänt. Vi satt klistrade framför tv:n halva natten och messade med vänner här om läget och var de befann sig. Ändå har jag nog inte ännu kunnat ta in riktigt vad som hänt. Obehaget när katastrofen kommer så nära. Samma gator man själv rör sig på. Igår var sista dagen innan en månads lockdown och vi lunchade på stan på en uteservering på dagen och jag gick på en utställning på Albertina som snart tar slut. Det var en sån varm och skön dag och tänkte extramycket på hur fin staden är och så bra jag trivs. Så obegripligt att allt kan ändras så plötsligt. Idag är skolor och förskolor stängda och alla ombedda att stanna hemma änsålänge. Får se hur resten av veckan blir. Tänker på alla anhöriga till offren och på alla som blev skadade igår. 

Read more

Servus! Här ska det idag hållas en presskonferens om hurudan lockdown här blir från och med nästa vecka. I slutet på den här veckan var här 5600 nya coronafall per dag här och nu är hela Österrike på röd nivå, den högsta, på sin coronaskala. Nu förbereder man sig på att stänga ner för en tid för att inte sjukvården ska bli överbelastad. Det goda är att förskolor och skolor lär fortsätta som vanligt men hurpass stängt det annars blir och för hur länge klarnar i eftermiddag.

Så snart lär väl den här bloggen handla enbart om dimmiga skogspromenader och vardagslivet här hemma. Ingen enorm skillnad till nu i och för sig. Men kommer att sakna promenader på stan och trevliga luncher och middagar med vänner. Två familjer vi lärt känna här i Wien var hos oss på nåt slags väldigt late lunch / väldigt tidig middag en lördag. Bra koncept när ett stort antal barn är med och man vet att man är tvungen att bryta upp redan vid åtta ungefär, för att ett så stort antal gäster som möjligt ska lämna festen glada och nöjda.

Följande dag mötte vi upp Ellen och Benjamin ute i Steinhof. En vacker plats just där staden slutar och Wiener Wald börjar.

Vi promenerade över fält och kullar.

Och lunchade på den här restaurangen. Det blev frittatensuppe till förrätt, vilket är en soppa på strimlade plättar i god buljong. Genial idé för soppa.

I Steinhof finns ett stort gammalt sjukhus som har en egen kyrka uppe i skogen, Kirche am Steinhof. Kyrkan är en av de främsta byggnader i jugendstil i Wien.

Nu fick vi hålla oss bakom staket på grund av corona men det är en imponerande byggnad mitt i tallskogen. Arkitekten är Otto Wagner, en av de mest betydelsefulla arkitekterna och stadsplanerarna i Wien under det förra sekelskiftet. Han har ritat en mängd byggnader och broar i stan.

Bild lånad från www.meinbezirk.at/landstrasse/imagepost/otto-wagner-bauten_i157905

Bland annat Stadtparks U-bahnstation, där jag steg av följande dag för att gå till en italiensk restaurang på middag med två svenska vänner. Vi hänger ofta, men alltid i sällskap av små högljudda, viljestarka valpar, så nu var det härligt att få snacka hela meningar en kväll.

Förra helgen åkte vi in till stan för att köpa en cykel med pedaler till Albin.

Gatorna var fulla med folk.

Solnedgång vid museumskvarteren.

En dag försökte jag imponera på mina barn och mig själv genom att bjuda dem på honungsrostade butternut squashtärningar, men de fnös båda och totalvägrade av oklar anledning. Så i stället blev det butternutsquashpuresoppa för mig hela veckan. God höstmat!

Mat ingen fnös åt var Albins pizza Margerita gjord på pizzadeg på rulle. Succé!

Och en alldeles ljuvligt varm onsdag när M och jag utforskade en ny park, Türkenschanzpark, tillsammans med Matildas kompis Pelle och hans mamma.

En kaffestund här i solen.

Det var lite grann vad vi sysslat med på sistone. Nu ska jag ut på spaziergang, hej!

Read more